Evas story

Doktor Kosmos är ett vänsterband med mycket politiska texter. Jag gillar en del, men avskyr de grövre texterna med titlar så som ”Borgarsvin”. Låten Alkoholen är en del av albumet Evas story. Den beskriver ett problematiskt perspektiv på alkoholen och hur resan från normalbruk via riskbruk till missbruk kan se ut.

Klicka här för att lyssna på låten innan du läser vidare: http://www.youtube.com/watch?v=cNZvMI2WY8Y

Möjligen kan exemplet framstå som överdrivet och förenklat. Förstås händer det massor av annat under en sådan resa, men det skulle bli en väldigt lång låt om man tar med allt. Nedan finns låttexten i spalten till vänster och mina texttolkningar i spalten till höger.

”Ja, det blev ju mer och mer, som jag minns det.
Speciellt efter att hon hade blivit hotad va”
Vi får först höra något som ska liknas vid en före detta missbrukare som tänker tillbaka på sitt liv.
Intro
Eva dricker och förnimmer lycka.
Eva drar ett roligt skämt om en pudel.
Eva drar ett roligt skämt om en Schäfer.
Men se’n drar hon ett tråkigt skämt om en Jack Russel.
Eva är glad och skojar. Evas omgivning ser alkoholen som positiv för Eva. Att ett skämt om Jack Russel går över styr utgör inget problem nu men visar att Eva inte riktigt har kontroll på läget.
Refräng:
Alkoholen kommer, kommer. Alkoholen kommer nu.
Alkoholen kommer, kommer. Alkoholen kommer nu.
Eva kallar en tjej för lill-mesen.
Eva kallar en kille för fitt-läpp.
Eva nuffar med en äcklig gubbe.
Och se’n sparkar hon ner en gullig hund.
Eva blir lite kaxigare på fyllan. Hon hamnar i en sexuellt obekväm situation och hon blir lite våldsam. I detta skede ser säkert många i Evas omgivning att det börjar bli problematiskt.
Refräng:
Alkoholen kommer, kommer. Alkoholen kommer nu.
Alkoholen kommer, kommer. Alkoholen kommer nu.
Eva får nya vänner som inte använder schampoo,
Eva börjar prata för högt på offentliga platser.
Eva lyfter benen extra högt vid promenader,
Evas föräldrar börjar tycka hon är dryg.
Vännerna utan schampoo är dem som lever på gatan. Där Eva nu också befinner sig. Hon får en försämrad relation till sin familj.
Eva skiter i att gå och rösta.
Eva får ett religöst behov.
Eva dör! Eva dör! Eva dör! Eva dör!
Eva är nu så inne i sitt missbruk och trassliga liv att detta med samhällsengagmang inte längre är intressant. Det handlar om mer än att rösta vart fjärde år. Till slut dör Eva en för tidig död.
Refräng
Alkoholen Alkoholen Alkoholen Alkoholen
Alkoholen Alkoholen Alkoholen Alkoholen
Alkoholen Alkoholen Alkoholen kommer nu!

Hur ska vi veta vem som blir ”Eva” och inte? Det vet vi inte. Och därför vill jag åter igen i den här bloggen trycka på vikten av att alkoholpolitiken behöver rikta sig mot hela befolkningsgruppen. Den Eva som i första versen har en positiv relation till alkoholen har senare en väldigt problematisk relation. Det ger konsekvenser för henne själv, hennes familj och för samhället i stort. Att hon dör ger även ett stort inkomstbortfall för samhället. Vi vet inte innan vem som ska bli ”Eva” och inte.

/Oskar Jalkevik

Moraliskt haveri med bryggare som BRIS-ordförande

Jag blev chockad igår när jag läste att BRIS valt Ulf Spendrup till ny ordförande. Chockad och upprörd.

Ulf Spendrup är vice VD för bryggerijätten Spendrups vars främsta intresse är att sälja så mycket alkohol som möjligt. Samtidigt var det förra året 1200 barn som ringde till BRIS förra året för att prata om sina föräldrars risk- eller missbruk och oändligt många fler som ringde om andra problem där alkohol ofta spelar en roll. 395000 barn i Sverige lever med föräldrar som dricker för mycket alkohol, det vill säga har föräldrar som tillhör Ulf Spendrups mest trogna kunder.

Spendrups är heller inte vilket bryggeri som helst utan ett bryggeri med företrädare som ofta stuckit ut hakan i alkoholpolitiska frågor, som lobbar för sänkt alkoholskatt, alkoholreklam och ökad tillgänglighet på alkohol. Detta vet vi leder till högre konsumtion av alkohol och till att fler människor, såväl barn som vuxna, far illa. Ulf Spendrup har även varit ordförande för Europas bryggares egen lobbyorganisation, Brewers of Europe, som på EU-nivå motarbetar effektiva alkoholpolitiska förslag.

Att välja Ulf Spendrup till ordförande för BRIS är ungefär lika dumt som att välja någon från tobaksindustrin till ordförande för Cancerfonden. Det är mycket möjligt att Ulf Spendrup har ett socialt engagemang, men det spelar ingen roll. De flesta dagar i veckan ska Ulf Spendrup fortsätta arbeta för att öka alkoholkonsumtionen, samtidigt ska han vara engagerad i en organisation som förespråkar rättigheterna för de barn som drabbas. Det är inte förenligt.

Engagemang för BRIS ser fint ut för familjen Spendrups, ett bra sätt att tvätta ett varumärke som riskerar att bli nedsolkat av alkoholens baksidor. För BRIS är valet av Spendrup ett moraliskt haveri som svärtar ner organisationens rykte.

/Niklas Christerson

Tills vi har hittat alkoholistgenen

”Det är okej med alkohol så länge man dricker det med måtta och inte missbrukar” är ett klassiskt argument. Jag håller med. För de allra flesta alkoholkonsumenter är inte alkohol något problem, för vissa är det ett problem någon gång ibland och för en förhållandevis liten grupp är det ett problem ofta eller alltid.

Tänk om vi kunde hitta den sistnämnda gruppen på ett tidigt stadium. Genforskningen i världen går ständigt framåt och mänskligheten blir bättre och bättre på att läsa DNA-strängar. Det finns forskare som hittat gener som tycks påverka risken för att utveckla missbruk (avser då inte bara alkoholmissbruk) men någon absolut alkoholistgen har ännu inte hittats. Kanske finns det inte ens en sådan gen? Det kanske är andra faktorer som spelar in?

Hur ska vi då veta vem som blir brukare och vem som blir missbrukare? Idag kan vi inte veta det. Kanske kan lärare redan på mellanstadiet ha på känn vilka elever som tycks vara på glid och har en ökad risk att utveckla ett missbruk? När man redan är på god väg så brukar människor i ens omgivning upptäcka problemet innan man själv upptäcker det. Men då är det ofta för sent att helt förebygga. Insatsen blir då istället att hjälpa ur ett missbruk. Vi vet att den som har missbruk i släkten har en större risk att själv utveckla missbruk. Vissa säger sociala arvet, vissa säger genetiska arvet. Oavsett vilket, så finns ett sådant samband.

Men vi kan inte veta i förväg vem som kommer bli missbrukare och inte. Tills dess behöver vi ha en politik som verkar för minskad alkoholkonsumtion i hela befolkningen för att på så sätt minska antalet personer som utvecklar ett missbruk. På individnivå kan det kännas ologiskt. ”Varför ska jag som inte missbrukar behöva gå till Systembolaget?”. På en kollektiv nivå blir det mer logiskt. Och det är kollektivet som får ta smällen när fler människor missbrukar.

Och när/om alkoholistgenen hittas. Hur ska vi då moraliskt förhålla oss till den informationen? Fri sprit för dem utan genen och alkoholförbud för dem som har genen?

/Oskar Jalkevik

Prata om alkohol – alkoholindustrin i skolan

Ett av skolans uppdrag är att genomföra ANTD-undervisning, det vill säga förebyggande arbete kring alkohol, narkotika, tobak och doping. För att underlätta detta arbete finns det olika metodmaterial som lärare kan använda. Ett av dessa heter ”Prata om alkohol” och är gratis för skolor att beställa. Det låter ju jättebra. Det stora problemet med ”Prata om alkohol” är emellertid att det är Sprit- och Vinleverantörsföreningen och Sveriges bryggerier, samarbetsorganisationer för Sveriges alkoholproducenter, som står bakom materialet.

Varför gör alkoholindustrin ett förebyggande material om alkohol?

1. För det första så vet vi att alkoholindustrin har en stark agenda när det gäller alkoholpolitik och ofta engagerar sig i diskussioner om alkoholpolitiska frågor. Genom egna forskningsrapporter, vinklade tolkningar av forskning, lobbying och liknande så motarbetar industrin de alkoholpolitiska åtgärder som har mest effekt på konsumtionen och förespråkar i stället sådant med mindre effekt. Därför hävdar industrin att verksamma medel som begränsning av tillgänglighet, höga skatter och andra regleringar kan ersättas med just till exempel informationskampanjer och självreglering. En viktig del i alkoholindustrins lobbying är att driva egna projekt för försöka skapa större förtroende och ”goodwill”.

2. Alkoholindustrin är inte bara intresserad av att vi pratar om alkohol utan HUR vi pratar om alkohol. Genom att ta fram och sprida ett skolmaterial kan de få fram sin målsättning om ”en sundare dryckeskultur”. Alkoholindustrin kan helt enkelt påverka informationen eleverna får. Alkoholföretagen hävdar, naturligtvis, att de står för att ”ungdomsåren ska vara befriade från alkohol”, men trots det innehåller materialet flera övningar där eleverna ska lära sig en ”ansvarsfull alkoholkonsumtion”. Även om materialet säkert har flera förtjänster, så är det naturligtvis framtaget efter industrins intressen av alkoholförsäljning.

Hur bör skolans ANTD-undervisning se ut?

Det borde vara självskrivet att inte använda ett material från de som tjänar pengar på alkoholförsäljning för att undervisa om alkohol, på samma sätt som få skulle få för sig att använda ett förebyggande material om tobak framtaget av tobaksindustrin. Självklart bör man kunna granska och diskutera åsikter från såväl alkoholindustrin som tobaksindustrin i skolans undervisning, men det är något annat än att använda en färdig metod från industrin.

Frågan hur undervisningen istället bör se ut är en väldigt stor fråga som jag skulle kunna skriva en uppsats om. Jag ska därför nöja med mig att framföra några poänger som jag tycker är viktiga och hänvisa vidare till ett mycket bra material att ha som utgångspunkt för undervisningen.

Skolans ANTD-undervisning syftar inte enbart till att ge eleverna fakta och kunskap om ANTD utan undervisningen ska vara verksam på ytterligare två plan, nämligen för att påverka attityder och beteenden. Målsättningen är ju att ungdomar inte ska använda alkohol, tobak, narkotika eller doping.

Många läroböcker i olika ämnen innehåller delar som behandlar ANTD, men i nästan samtliga fall är dessa utformade på ett sätt som gör att de förmedlar fakta. Enbart faktabaserad undervisning har i forskningen visat sig ha ingen eller till och med kontraproduktiv effekt på attityder och beteenden. Det är därför av största vikt att skolor och lärare kompletterar undervisningen. Undervisningen bör uppmuntra till att eleverna är aktiva, att eleverna diskuterar och reflekterar och att eleverna ges möjlighet att träna sociala färdigheter. Droger bör behandlas ur ett helhetsperspektiv där olika lärare med olika ämneskompetenser diskuterar utformningen och där undervisningen tar upp både samhälleliga och individuella aspekter av droganvändning. Samverkan behöver inte stanna inom skolan utan kan gärna involvera polis, socialtjänst, föreningsliv och föräldrar.

Folkhälsoinstitutet tog häromåret fram ett bra material, ”Berusning på schemat”. Det är bra som utgångspunkt för både rektorer och lärare. Det är en vägledning för hur skolan kan bli en mer hälsofrämjande miljö och hur skolan kan arbeta med ANTD-undervisning integrerat med skolans ämnen. Det finns en version för högstadiet och en för gymnasiet. Tyvärr går den för tillfället inte att beställa, men går utmärkt att ladda ner i PDF-format.
Läs mer på FHI:s hemsida.

/Niklas Christerson

Miljöpartiets alkohol- och narkotikapolitik

Sedan ganska många år är jag medlem i Miljöpartiet de Gröna. Nu håller partiet på att ta fram förslag till nytt partiprogram. Det ska förstås innehålla alla frågor, det blir inte mycket utrymme för varje fråga. Jag brinner för alkohol- och narkotikafrågorna. När jag läser förslaget till nytt partiprogram så blir jag tyvärr besviken. Detta är vad som finns om alkohol- och narkotikapolitik.

2.2 Rättsäkerhet och trygghet
Alkohol och andra droger orsakar samhället enorma kostnader och drabbade individer stort mänskligt lidande. Målet är ett narkotikafritt samhälle. Missbrukare bör erbjudas bästa möjliga hjälp och stöd, både att komma ur sitt beroende och att få ett värdigt liv genom sådant som sprututbytesprogram och medicinering.

5.4 Hälsa- och sjukvård

Personer med beroende och missbruksproblematik har precis som alla andra invånare i Sverige rätt till bästa möjliga vård. Det ska finnas god tillgång till behandling av missbruk i hela landet. Narkotikapolitiken bör utgå från de metoder som forskningen visat vara mest effektiva för att lindra skadeverkningarna av missbruk och beroende, både för samhället och för individen. Förebyggande arbete ska premieras. Alla som har behov av det ska i ett tidigt skede erbjudas verksam behandling för att kunna bryta sitt missbruk.

Det som bekymrar mig är inte att det är lite text, så måste det vara i ett brett partiprogram. Jag tycker förstås det är bra att ta upp vikten av vård och hjälp till den som hamnat i ett missbruk men jag saknat helt skrivningar om vad partiet vill göra för att så få personer som möjligt ska hamna där. Det handlar om traditionell restriktiv alkoholpolitik så som Systembolaget, alkoholskatter, lagstiftning mot alkoholreklam, fritidsgårdar, stränga straff för den som smugglar narkotika till Sverige, tillsyn av alkohollagstiftningen, ålderskontroller, och så vidare. Förstås finns det inte utrymme för att lista alla dessa i partiprogrammet men här är exempel på två formuleringar som borde gå att få med (behöver förstås passas in språkligt i texten).

  1. Vi vill därför ha en restriktiv alkoholpolitik.
  2. Vi strävar efter ett samhälle fritt från narkotika och dopning samt ett minskat bruk av alkohol och tobak.

Dessa två formulering borde inte vara särskilt kontroversiella i Miljöpartiet. Detta är en grundsyn som alla partier i riksdagen delar. För inte är det väl så att Miljöpartiet vill sänka skatten på alkohol, ta bort Systembolaget, minska möjligheten för ungdomar att ha en aktiv fritid utan alkohol eller förbättra förutsättningarna för dem som smugglar narkotika till Sverige?

Kära ombud på kongressen! Se till att den restriktiva alkohol- och narkotikapolitiken finns med i vårt partiprogram.

/Oskar Jalkevik

CUF demonstrerar drogliberalernas inkonsekvens

Förra veckan höll Centerpartiets ungdomsförbund stämma. Ett av de mer uppmärksammade besluten från denna var beslutet om att vara för legalisering av cannabis. Det finns många goda argument emot att legalisera cannabis och de flesta av argumenten som centerungdomarna lyfter fram tycker jag är ganska ihåliga. Jag tänkte dock inte fokusera på detta utan på en annan sak som jag tycker är intressant med många drogliberalers sätt att argumentera för drogliberalism. CUF är ett utmärkt exempel på detta.

CUF:s nya åsikt har formuleradas så här:
”CUF anser att cannabis bör regleras och beskattas på samma sätt som alkohol. Straffvärdet för drograttfylleri samt langning av droger ska vara fortsatt högt.”

Det är intressant att CUF tycker att cannabis ska regleras och beskattas på samma sätt som alkohol med tanke på CUF:s sedan länge kända inställning i alkoholfrågan. Nu säger i och för sig CUF bara att det ska vara likadant som för alkohol och inte hur det ska vara, men de flesta läser det nog som att även cannabis ska säljas på Systembolaget och vara högt beskattat.

Problemet är bara att CUF vill avskaffa Systembolaget. Och sänka alkoholskatten. Det system som vi har för försäljning av alkohol tycker alltså CUF är dåligt. Ändå ska det stå modell för hur vi ska hantera cannabis. Ändå kan de säga ”Varför kan det inte funka för cannabis när det funkar för alkohol?” Fast de tycker ju inte att det funkar för alkohol. Och så kan man hålla på sådär i all oändlighet. Det håller helt enkelt inte ihop.

Det är svårt att tolka det på nåt annat sätt än att det viktiga är att argumentera för drogliberala reformer. När det gäller alkohol tar man de som passar då och när det gäller cannabis tar man det som passar då. Att det inte blir logiskt konsekvent är en annan femma. Det gäller inte bara CUF utan det här sättet att argumentera tycker jag är symptomatiskt för drogliberaler.1 Det är därför vi hör drogliberaler som hävdar att cannabis är (nästintill) ofarligt OCH ska säljas på Systembolaget. Att det inte funkar med hög alkoholskatt, MEN legaliserat cannabis kan beskattas högt och ge inkomst till staten. Att alkoholproblem beror på det strikta regelverket, medan cannabisproblem beror på att det saknas reglering. Och så vidare.

Först bestämmer vi oss att vi gillar cannabis, sen hittar vi på argument som folk vill höra.

/Niklas Christerson

  1. Det förekommer ibland inom andra politikområden också, men nu håller vi oss till drogliberalerna []

Är det inte individens eget ansvar?

Då och då får jag höra argumentet ”Är det inte individens eget ansvar?” i diskussioner om alkoholpolitik.

Argumentet är förstås förekommande i fler sammanhang än alkoholpolitik. Man kan fråga sig om det är individens ansvar huruvida en skitar ner miljön, väljer rätt skola till sina barn, klär sig så en inte blir våldtagen. Och så vidare. Nej, detta är inte samma sak, jag vet. Men frågan om individens egna ansvar finns på många politikområden.

Jag tänker såhär: Individen har ett stort eget ansvar. I Sverige är det upp till alla vuxna individer att själva avgöra om de vill dricka alkohol eller inte. Endast vid extremt hög alkoholkonsumtion griper samhället in och bokstavligen stoppar alkoholkonsumtionen. Lagen om missbruksvård. Samhället försöker dock påverka människor till att välja att dricka mindre (alla fall inte mer) genom exempelvis alkoholskatt och förbud mot alkoholreklam. Men individen väljer.

Det jag tycker är relevant i detta sammanhang är vem som får ta konsekvenserna av handlandet. De individer som har problem med sin alkoholkonsumtion drabbas ju förstås av detta personligen. Det kan vara allt från att man skadar kroppen till förlust av sociala relationer, arbete och bostad. Men det är inte bara individen själv som förlorar på det. För det första är alltid familjen förlorare runt en missbrukare. Barn, föräldrar, partner. Jag har tyvärr hört allt för många historier om hur anhöriga till missbrukare fått sina liv kraftigt försämrade, utan att själva ha valt det. Även arbetsgivaren tenderar att drabbas. De stora ekonomiska skadorna av alkoholen är inte sjukvård och trasiga busskurer, de stora skadorna är det som kallas för produktionsbortfall. Det handlar om allt från att någon sjukskriver sig dagen efter fyllefesten till att yrkeslivet kraftigt förkortas på grund av alkoholskador. #arbetslinjen

Men det är inte bara familjen, vännerna och arbetsgivaren som drabbas. Hela samhället drabbas, inte minst ekonomiskt. Att människor kommer längre från arbetsmarknaden på grund av alkoholen är väldigt kostsamt. Men även trygghetsperspektivet. Den som blir hotad eller slagen av en alkoholpåverkad människa blir oskyldigt drabbad. Samma sak den som uppträder obehagligt under berusning på offentlig plats. Alkoholen på idrottsarenorna gör idrottsanläggningar mindre trevliga för exempelvis barnfamiljer. Det drabbar tredje person på så många sätt.

Visst går det att hävda individens ansvar. Men det är långt fler än den egna individen som får stå för konsekvenserna.

/Oskar Jalkevik

Sponsring – ett sätt för alkoholindustrin att nå unga

Numera är det tillåtet med reklam för alkohol i Sverige, men en begränsning är att alkoholreklam inte får rikta sig särskilt till personer under 25 år. Att avgöra om detta är fallet är nog i många fall inte alldeles enkelt. En speciell typ av marknadsföring är alkoholindustrins sponsring. Denna fråga aktualiserades inför Valborg då ett stort bryggeri sponsrar en årlig cortége som arrangeras av studenterna på Chalmers. Även om cortégen i sig sedan ganska länge är alkoholfri så sker det uppenbarligen mycket festande runt omkring och bryggeriets logga är tydligt närvarande i cortégen. Väldigt många studenter är under 25 år, så alkoholproducenten når i det här fallet många unga människor.

Sponsringen kritiserades av Svenska läkarsällskapets ordförande Peter Friberg och IOGT-NTO:s ordförande Anna Carlstedt. Dessutom genomförde Göteborgs-Posten en granskning av alkoholkulturen vid Chalmers och fann ett hejdlöst supande som flera gånger fått allvarliga följder. Kritiken fick faktiskt effekt. Bryggeriet vill helst inte förknippas med det supande och de problem som deras drycker faktiskt leder till. Tyvärr verkar inte Chalmers beredda att ta till sig kritiken och fundera mer över valet av samarbetspartners i framtiden.1

Cortégen i Göteborg är inte det enda exemplet på hur alkoholindustrin använder sponsring för att nå unga människor. För några veckor sedan presenterade IQ en undersökning av svenska festivaler som visade att 1 av 4 sponsrades av alkoholindustrin. Extra anmärkningsvärt i sammanhanget är att alkoholindustrin särskilt aktivt sponsrar de festivaler som riktar sig främst till personer under 25 år. Bland dessa sponsras hela 43% av alkoholindustrin. Många festivaler har dessutom en hel del besökare som är under 18 år.

Alkoholindustrin hävdar ofta själva att de inte vill uppmuntra unga att dricka alkohol, men det är naturligtvis ingen slump att alkoholindustrin syns i sammanhang där de särskilt når unga människor. Unga är antagligen extra mottagliga för alkoholreklam, både när det gäller att skapa en alkoholkonsumerande livsstil och när det gäller att etablera ett visst varumärke. De dryckesvanor som grundläggs i unga påverkar alkoholkonsumtionen hela livet. Det vet förstås alkoholindustrin. De tjänar mycket pengar på att unga förknippar fest med alkohol.

/Niklas Christerson

  1. Chalmers och dess studentkår verkar för övrigt ha mycket mer att fundera på kring sitt förhållande till alkohol []

Alkoholindustrins dubbelmoral

Häromdagen skrev företrädare för alkoholindustrin på DN debatt om problemet med illegal alkohol. Retoriken känns igen. När jag jobbade alkoholpolitiskt i UNF i början av 00-talet använde alkoholindustrin ofta den här typen av retorik. Tesen är enkel: Köp vår alkohol istället. Lösningen: En nationell samordnare för att bekämpa illegal alkoholförsäljning. Här finns det en skillnad mot vad alkoholindustrin annars driver, nämligen att lösningen skulle vara att sänka alkoholskatten i Sverige för att priskonkurrera med Danmark (som eventuellt ska sänka) och Tyskland.

Växjö är ett klassiskt exempel på att det faktiskt går att minska den illegala alkoholförsäljningen utan att sänka alkoholskatten. Som en del i ”Växjömodellen” har polisen arbetat aktivt för att stoppa illegal alkoholförsäljning. Om den nationella samordnaren kan arbeta med att ytterligare sprida de arbetsformerna är det väl bra. Illegal alkoholhantering ska i första hand bekämpas av polisen, med stöd av kommuner och andra statliga myndigheter. Här är debattörerna rätt ute tycker jag. Det är logiskt att många ungdomar väljer att söka sig till illegalt importerad alkohol, den är helt enkelt billigare. Minskade införselkvoter och ökade gränskontroll är två exempel på effektiva lösningar, utöver den nationella samordnaren. Varför föreslår inte alkoholindustrin detta?

Men problemet med artikeln är att den tar fokuset från det generella problemet med alkohol. Det är lika skadligt med alkohol oavsett vilken inköpskanal och oavsett om den har transporterats från Tyskland. Förstås är det väldigt dumt ur ett miljö- och ekonomiperspektiv att man handlar alkohol i Tyskland, men det ger knappast större alkoholskador. Den allra mesta alkoholen som konsumeras i Sverige, och som där med leder till skador, är producerade av medlemmar hos Sprit- och vinleverantörsföreningen samt Sveriges bryggerier. Det blir därför så ologiskt när dessa aktörer säger sig vilja ta ansvar genom att minska den illegala införseln, men utan att sänka införselkvoterna. Det är sänkt alkoholskatt som alkoholproducenterna vill ha. Om den legala alkoholen ska priskonkurrera med den illegala alkoholen så finns det bara en vinnare på: De som tjänar pengar på att sälja alkohol.

Jag stödjer som sagt tanken på att ha en nationell samordnare mot illegal alkohol men det är ingen jätteeffektiv åtgärd. Jag tycker att alkoholindustrin saknar effektiva förslag. Minskade införselkvoter skulle kunna göra stor skillnad på riktigt och samtidigt slå undan bena för dem som argumenterar för sänkta alkoholskatter med hänvisning till införseln!

/Oskar Jalkevik