En 22 årig missbrukare började prata med mig på stan

Igår fick jag en present i form av en gammal jacka från UNF med texten ”Kamp mot droger”. Jackan passade perfekt i det rådande vädret då jag faktiskt samma dag hade tänkt att jag saknar en lagom tjock vårjacka. Jag hann inte bära den mer än cirka 50 meter innan en kille kommer fram till mig utanför Klara södra kyrka i Stockholm och ville prata. Jag var först osäker ifall vi kände varandra, men han berättade att han bara hade sett texten på min jacka och ville prata om sitt eget drickande.

Han berättade att han är 22 år gammal och dricker för mycket alkohol. När han börjar dricka så har han svårt att sluta. Han undrade om jag kunde hjälpa honom. Han var förvånad över att en helnykterist mötte honom med respekt och inte såg ner på honom. Vi diskuterade en stund och han berättade om en möjlig lösning. Han menade att det för honom är bättre med cannabis istället för alkohol. Jag tillhör ju dem som tycker att vi bör undvika båda dessa droger. När han frågade mig vilken av dessa jag tycker är bäst så avstod jag från att svara. Vi insåg båda att vi skulle undvika diskussionen om för eller emot cannabislegalisering och vi återgick till att diskutera hans drogvanor.

Den här killen tycktes missbruka både alkohol och cannabis. Det är förstås lätt för mig, som inte har prövat någon av dessa, att säga, men jag tror verkligen att det bästa för en person i hans situation är att lägga av med båda drogerna. Han tyckte att den rimligaste lösningen just nu var att försöka få hjälp att lägga av med alkoholen och istället hålla sig till den enligt honom mindre farliga drogen cannabis. Det är möjligt att han totalt sett tar mindre skada av cannabis än av alkohol i den situation han är just nu, men för mig är det ologiskt varför han inte vill lägga av med båda? Alla droger är farliga, om än på lite olika sätt. Han kanske vill sluta med båda, men inte tror sig klara av det. Jag gav tips på olika vägar han kan få hjälp av lägga av, inte för att jag har prövat själv, men jag har hört andra berätta om hur dom har gjort.

Han är inte barn till missbrukare men väl barnbarn till missbrukare. Hans ökade risk för att utveckla ett missbruk har alltså varit känd i princip sedan han föddes. Jag har förstås ingen aning vad människor runt honom har gjort, men jag tänker förstås på alla lärare, idrottstränare, föräldrarnas bekanta och så vidare, som han har mött under sin uppväxt. Kunde dom ha gjort något? Eller var det hans lott i livet att i 22 års ålder bli en missbrukare som går runt på stan och är osäker på hur han ska komma vidare? Om någon av de tidigare uppräknade vuxna hade lyckats hjälpa honom på ett tidigt stadium så hade det förstås haft massor av fördelar.

Han avslutade med att tacka så hjärtligt för samtalet. Jag hoppas att det går bra för honom! Modigt av honom att gå fram till mig och börja prata. Det var ett väldigt lärorikt samtal för mig.

/Oskar Jalkevik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>