ANDT-strategier utan A?

Sedan statens ANDT-strategi fastställdes så jobbar många kommuner med att ta fram kommunala nedbrytningar av den statliga ANDT-strategin. Jag har följt några sådana processer och ser att det finns ett problem. Problemet kommer från ett problem med den statliga ANDT-strategin som i sin tur kommer från ett generellt problem i synen på ANDT-frågor.

Igår läste jag utkast till ANDT-strategi för en kommun i mitt län. Där framgår tydligt att ingen, gammal som ung, ska hålla på med narkotika eller dopning. Det är också tydligt att kommunen vill att medborgarna ska röka mindre. När det kommer till alkoholområdet så vill man att barn och ungdomar låter bli alkohol och man vill stötta barn till missbrukare. Jag håller med om dessa två, men det saknas någonting.

För att det ska finnas ett barn till missbrukare så krävs en missbrukande förälder. En alkoholpolitik som verkar för en minskad alkoholkonsumtion bland vuxna leder i förlängningen till färre barn till missbrukare. På samma sätt som kommunen ofta jobbar alkoholförebyggande på skolor så borde det göras alkoholförebyggande insatser på arbetsplatser. Om riskbruk bland kommunalt anställda upptäcks i tid så är mycket vunnet. Men kommunen kan även samarbeta med privata arbetsgivare och uppmuntra till att dem gör samma sak. Det handlar inte om att alla ska blåsa när de kommer till jobbet. Kanske handlar det om att lära sig känna igen signalerna och veta vad man ska göra när någon på arbetsplatsen dricker för mycket. Det kan också handlar om att arbetsgivare, kommunala och privata, ska ha alkoholfria konferenser och julavslutningar.

En personalfest med alkoholservering genererar alltid behov av insatser för barn till missbrukare (undantag arbetsplatser där personalen inte har hemmaboende barn). Det är alltid någon eller några som dricker för mycket. Bör arbetsplatserna uppmuntra till detta?

I detta blogginlägg lyfter jag två exempel på hur kommuner kan jobba aktivt med vuxnas alkoholkonsumtion. Det finns förstås många fler sätt. Jag hoppas att fler kommuner vågar ta tag i det arbetet. Det kommer gynna kommunen på sikt, inte minst utifrån arbetslinjen. Att förebygga alkoholproblem bland personalen gör förstås att det blir mer jobb och mindre sjukskrivning.

/Oskar Jalkevik

Hur många serveringstillstånd ska det få finnas?

Jag har mött många socialnämndsledamöter och tjänstemän som bekymrat sig över svårigheten att begränsa antalet serveringstillstånd i kommunerna. En sa till ”Ja, vi delar väl ut ett nytt tillstånd varje möte ungefär, det går inte att stoppa”. Fler ställen som serverar alkohol ger i längden ökade alkoholskador.

Någon gång i början av 00-talet, jag minns inte riktigt när, så tog UNF fram statistik som visade på ett negativt samband mellan fritidsgårdar och serveringstillstånd i Sverige. Fritidsgårdar lades ner med ungefär samma fart som antalet serveringstillstånd ökade.

Det finns ingen regel för hur många serveringstillstånd som får finnas. Alla som uppfyller lagens krav beviljas ett serveringstillstånd. Är det bra?

Förvisso ska man inte stirra sig  blind på antalet serveringstillstånd. Om en ort har ett serveringstillstånd med plats för 100 gäster så tenderar det att drickas mer där, än om grannorten har två serveringstillstånd med plats för 30 gäster på varje. Men låt oss anta att storleken på serveringsställena jämnar ut sig.

Kommuner kan bestämma väldigt många olika saker. Exempelvis kan de använda planmonopol och markägande för att bestämma om det ska byggas ett nytt köpcenter eller inte. Kommunen kan styra torghandel, om det ska finnas lätt industri, vart det är tillåtet att stanna med lastbil samt inrätta rökfria zoner i den offentliga miljön. Kommuner kan även inrätta alkoholfria zoner i det offentliga, exempelvis parker där alkohol inte ska förekomma.

Det borde vara möjligt för kommuner att politiskt styra hur många serveringstillstånd (eller möjligen serveringsplatser) som ska finnas på en ort. När antalet serveringstillstånd har uppnåtts så kan inga nya serveringstillstånd delas ut förens ett serveringsställe upphör. Det blir alltså svårare för en verksamhet som får tillståndet indraget att snabbt återuppta samma verksamhet med ett annat tillstånd. Samtidigt ges kommunen större möjlighet att styra över de sociala skadornas omfattning. Kommunen styr hur mycket fylla det ska finnas på krogar och restauranger. Det finns ett allmänintresse av att kunna begränsa alkoholserveringen i en kommun. Ge de kommuner som så önskar möjlighet att ta detta sociala ansvar!

/Oskar Jalkevik