Barnen – alkoholnormens riktiga förlorare?

Det jag märker tydligaste hos människor som har svårt att förstå normer är att de inte kan greppa ”många bäckar små”-konceptet. ”Hur har mitt måttliga drickande/rasistiska uttryck för bakverk/sexistiska skämt något att göra med missbruk, rasism eller sexism och förtryck av kvinnor att göra?” Jo för att ju fler som gör det, gör det till en norm. Många bäckar små blir en norm.

Jag tror att vi alla känner någon vars förälder har missbrukat. ”I varje skolklass i Sverige finns ett par tre barn som har en förälder som dricker för mycket.” säger Barnperspektivet.se.1 Kanske har vi fått ta del av den ångesten, kanske anar vi bara eller så har vi inte den blekaste aning vilken börda barn i vår närhet bär.

Skärmavbild 2014-10-24 kl. 14.01.29

Djävulsdansen, ett nytt tvprogram om beroende och medberoende har fått mycket positiv feedback. Programledarna möter människor i medberoendeposition och det verkar inte ha lämnat någon åskådare oberörd. En miljon svenskar beräknas leva som anhörig till någon med alkoholproblem och någonstans mellan 100.000 och ca 400.000((http://www.accentmagasin.se/missbruk/oenighet-om-hur-manga-barn-som-far-illa-pa-grund-av-alkohol/)) beräknas vara barn.

När vi pratar om alkoholnormen så utmålas ofta missbrukarna som förlorarna på vårt slentriandrickande samhälle. Att den här idén om att alkohol anses vara så naturligt i så många sammanhang, att om du inte dricker är du konstig, att det inte skadar med något glas då och då gör att missbruket ökar. Ju mer naturligt alkohol blir i fler sammanhang, ju enklare är det att dölja sitt missbruk. Ju fler alkoholreklamannonser, ju fler missbrukare påminns om sin drog. Ju oftare vi har högtider där alkohol liksom ingår ju mer omåttlig fylla accepteras. Det brukar ofta komma upp i diskussioner om den ”måttliga drickarens rätt” att handla alkohol i matbutiken. Att det skulle leda till ökat missbruk för många andra ”är ju inte den måttliges fel och inget hen bör behöva ta ansvar för”. Eller? Jag tycker helt otippat att vi borde det. Att vi borde vara solidariska och alltid tänka på de svagaste i sammanhanget.

Men är det missbrukarna som är de svagaste i sammanhanget? Eller är det oskyldiga barn som inte valt sina föräldrar eller deras missbruk? Jag kan inte räkna på mina händer hur många sorgliga historier jag hört från närstående, om hur många högtider som pajats och den där skammen, som känns så otroligt påtaglig vid varje historia. Oskar skrev här förra året om förbud mot att dricka inför sina barn2, och tanken borde ju inte vara så revolutionerande. CAN kom nyligen ut med en studie att det är svårt för barn till missbrukare att få hjälp, ofta får de inte hjälp förens de kommer själva i missbruk, vilket tragiskt nog är vanligt.3

Så vad kan vi göra? Vi kan uppmärksamma problemet. Prata om det, lära oss mer om det. Men vi kan framför allt utmana alkoholnormen. Genom att sänka alkoholens status i samhället, att göra den mer otillgänglig eller mindre socialt accepterad – så minskar självfallet missbruket. Vill du göra något väldigt konkret tycker jag att alla bör gå med i kampanjen Vit Jul. Människor skriver in sitt namn och mejladress och tar ett ställningstagande till förmån för de barn med föräldrar i missbruk, en lovar att fira en vit jul genom att vara nykter julafton, juldagen och annandag jul. På så sätt får fler barn automatiskt fler vita jular. Det blir ju inte helt överraskande ökande missbruk runt högtider och framför allt julen, den här kampanjen hjälper delvis också de barn som utsätts. Upplevelsepresent.se skänker en också en slant för varje person som går med så att utsatta barn kan få en finare jul, så vad väntar du på?
http://vitjul.se/
Skärmavbild 2014-10-24 kl. 14.22.54

Din enda ursäkt är om du redan är med i en nykterhetsorganisation, och då utmanar du ju
redan alkoholnormen till max. Till dig vill jag rikta ett stort tack, det är vi nog många som vill.

/Sigrid Mikaelsson-Rehnberg

  1. http://www.barnperspektivet.se/teman/speciell-familjesituation/missbruk-i-familjen []
  2. http://alkoholpolitik.se/?p=646 []
  3. http://www.can.se/sv/Nyheter/Fa-insatser-till-barn-i-familjer-med-missbruk/ []

Är rattfyllerister verkligen idioter?

Ibland anklagas nykterhetsrörelsen för att vara moralistisk och för att se ner på människor för deras val. Jag ser mycket mer kollektivistiskt på frågan än att det är individer som gör dåliga val. Då och då hör och ser jag människor som idiotförklarar rattfyllerister eller andra människor som har gjort dumma saker på fyllan. Jag är förstås kraftig motståndare till all form av rattfylleri, men även här ser jag mer kollektivistiskt på frågan och tycker det är en förenkling att anklaga individen för att ha dålig karaktär eller vara en idiot som inte förstår bättre.

Jag gör antagandet att den absoluta majoriteten av alla rattfyllerister i Sverige har ett alkoholberoende. Jag menar att 100 % av alla rattfyllerister har alkoholproblem eftersom att jag ser rattfylleri som ett alkoholproblem. Istället för att moralisera över de som kör rattfulla och se på dem som dåliga människor med svag karaktär, så kan vi se dem som ett del i alkoholkulturen. Sannolikheten för att göra dumma saker på fyllan ökar kraftigt för den som har ett alkoholberoende. Vips så hamnar vi i alkoholpolitikens kärna.

Genom att föra en restriktiv alkoholpolitik och genom att fler människor väljer att avstå alkohol, så får vi på sikt färre människor med ett alkoholberoende och där med färre människor som kör rattfulla. Vi vet inte idag vilka av dagens måttlighetsdrickare som kommer få så pass allvarliga alkoholproblem att de väljer att köra bil under alkoholpåverkan. Men vi vet att när människor generellt dricker mindre alkohol så kommer det på sikt vara färre människor som gör denna korkade och livsfarliga handling.

Förstås har individen ett ansvar. Jag är positiv till utvecklingen av nya tekniker för att motverka rattfylleri, så som alkobommar vid båtavfarter. Men är verkligen den långsiktiga lösningen att kritisera individer som av någon anledning har utvecklat ett alkoholproblem och inte kan hantera sitt drickande? Istället borde vi ha en alkoholpolitik och en dryckeskultur som leder till att färre människor ens kommer i närheten av den korkade tanken att köra bil på fyllan.

/Oskar Jalkevik

Kvinnor, bistånd alkohol del 3 – IOGT Internationals arbete

Ja jag vet, jag skrev att det skulle bli en miniserie om alkohol-våld mot kvinnor-biståndsarbete. Men det tar. Inte. Slut. Det är både positivt och negativt, positivt att se att det är flera organisationer som jobbar med frågan(även om det är långt, LÅNGT ifrån alla) och att så många kommer med tips om ämne för nästa inlägg. Men självklart tråkigt, för ny fakta och nya platser och människor som lider av samma problem uppenbarar sig.

Jag glömmer aldrig när jag sett dokumentären Home och en kvinna(utan att sätta etiketter: en ”vanligt” privilegierad person) i sällskapet jag befann mig i utbrister efter jag sagt någonting om hur vi måste ta ansvar: ”Vadå? Ska vi i väst, bara för att vi är privilegierade hjälpa andra länder? Ta ansvar för deras misstag?”. Det är så otroligt tråkig inställning som jag möts av ofta i politiken. Oavsett ämne. Alltid, alltid, alltid verkar det handla om att inte ta ansvar för andra, särskilt när det gäller alkoholpolitiken. Argumenten har i och för sig ofta låg nivå ”Vadå, ska inte jag och mina vänner kunna ta en öl när vi ser på en match för att det kan leda till missbruk/tidig alkoholdebutålder/misshandel?”(Smått modifierat citat från en man i publiken på ett event på Soberian i Almedalen. Ingen nämnd, ingen glömd…). När det gäller bistånd är väl frågan mer komplicerad. Det är lätt att falla in i ett kolonialt perspektiv där vi i väst är ”räddaren i (o)nöden”. Men när vi ser på alkoholproduktionen och normen så ser vi att den är starkt västerländskt inspirerad och framför allt – existerar delvis på grund av vår efterfrågan.

Ja. Vi ska ta ansvar för andra, vi ska vara solidariska. För den andra kan vara din familj, dina vänner eller du. Eller en främling. På gatan hemma. På andra sidan jorden. Det ska inte spela någon roll.

För dagens inlägg kollade jag efter ett tips upp IOGT Internationals arbete med frågan, och jag tänker delge länkglädje som lite pepp. Det är lätt att gräva ner sig i frågan, inte se ljusningen bara våldet och beroendets mörker. Men nu gör vi en deal, att det blir en smått längre serie om frågan är för att det finns människor som är solidariska och ser kopplingarna. I övermorgon är det den 25:e juli, och den 25:e varje månad ha FN utsett till den dag då vi ska uppmärksamma våld mot kvinnor. IOGT International har en kampanj: “Inspire Freedom Campaign – Together for women and girls – every 25th” som belyser frågan kopplat till alkohol!

Här går det att läsa på engelska om kampanjen: http://www.iogt.org/life-set-free/gender/
Här lite kortare på svenska: http://global.iogt.se/sv/Artiklar/Orange-betyder-kvinnofrid/

Vill också tipsa om kampanjfilmen(med lite märklig musik och liknande, men som tar upp frågan):

Sist men absolut inte minst vill jag tipsa om en person och en blogg. Den oinvigda känner kanske inte till henne, men Kristina Sperkova, vice ordförande för IOGT International, har bloggat en del om frågan. Följ till exempel med henne till CSW57, FN’s 57:e kvinnokommision som gick av stapeln för drygt ett år sedan med temat våld mot kvinnor:
http://www.iogt.org/vicepresidentupdate/237/6000-minds-and-hearts-to-end-the-worlds-pandemic/

Till nästa månad hoppas jag få ihop en intervju, håll tummarna att jag lyckas nu i semestertider… Men c-vitamin och apelsiner(som faktiskt är i säsong nu!) orsakar inte våld mot kvinnor – så en orange skål så länge!
Skärmavbild 2014-07-23 kl. 12.34.18

Kvinnor, biståndspolitik och alkoholindustrin

Skärmavbild 2014-05-28 kl. 12.40.17
(bild från http://www.ias-intl.org/se/?p=122)

Det politiska spindelnätet hänger som bekant ihop, några politiska trådar jag alltid tyckt ligger nära varandra(som också nämndes i vår EU-undersökning förra veckan) är biståndspolitik och alkoholpolitik.

Jag extraknäckte på en biståndsorganisation i höstas, och när vi jobbade med kvinnofrågan var jag inte helt oväntat i himmelriket. Att få dagligen prata om kvinnors utsatta situation i u-länder, och vad den här organisationen gjorde för att stärka dem som individer i ett samhälle där de inte var värda mer än ett boskapsdjur var självklart otroligt! Men en sak vi fick lära oss, och som är en problematik för många biståndsorganisationer – ”det är enklare att hjälpa kvinnor för männen dricker upp pengarna”. När en hjälper en kvinna går pengarna till barnen, familjen, hushållet och det stärker hennes position i samhället.

När jag studerade genusvetenskap(en annan vacker väv) intresserade jag mig mycket för maskulinitetsstudier. Det går inte att analysera kön utan det, det finns ingen feminism om vi inte ser machokulturen, mansnormen och dess problematik och så vidare. Det här triggar det intresset hos mig, hur kan en organisation positivt särbehandla(som jag tycker är en jättebra grej) och samtidigt hjälpa männen ur beroendet? Jag hittade inte riktigt något sådant projekt.

Jag har länge velat skriva den om den här frågan och känner att det inte längre räcker med ett inlägg, så mina kommande inlägg kommer vara en miniserie om just den här frågan. Men på tråden mellan biståndspolitik och alkoholpolitik i det politiska spindelnätet glimmar en daggdroppe av initiativ och förändring:

Organisationen IAS-INTL(international aid services) projekt: http://www.ias-intl.org/se/?p=122

De jobbar i Uganda med att hjälpa kvinnor som sliter i den hemska alkoholindustrin att komma bort från den(och männens våld som den bidrar till) och starta egna företag. Samtidigt som de har stora upplysningskampanjer om alkoholens skador och många, både män och kvinnor blir fria från missbruk.

Nästa månad kommer jag intervjua en person från organisationen om projektet, missa inte det!

Jag vill göra ordningsvakterna arbetslösa!

Detta blogginlägg ska inte handla om dem som då och då upplever sig illa behandlade av ordningsvakter. Det ska inte heller handla om hur ordningshållandet i samhället ska vara organiserat. Det ska handla om en yrkesgrupp som får väldigt mycket jobb på grund av alkoholen.

På Twitter och i köttrymden har jag då och då kontakt med ordningsvakter. Bland ordningsvakterna i SL-trafiken är det många som Twittrar. Jag läser även från ordningsvakter som jobbar i andra sammanhang än kollektivtrafiken. Oavsett vilket så finns det alltid en röd tråd. Ordningsvakternas arbetstillfällen skapas i väldigt stor utsträckning av alkoholen.

Alla (nästan) är överens om att det är dåligt att alkoholen skapar sammanhang där ordningsvakter behöver ingripa. Ändå fortsätter dessa situationer att uppstå. Hur kan det få vara så?

Det finns flera olika förklaringar till varför en del människor agerar som de gör på alkoholen. I den här diskussionen kanske vi får släppa teorierna om vad det beror på och istället konstatera att så nu är fallet. Kanske hittar vetenskapen ett botemedel i framtiden, men det finns inte idag.

Jag vill inte förbjuda alkohol. Men jag vill göra ordningsvakterna arbetslösa, på sikt. Dit når vi med en restriktiv alkoholpolitik, ett starkt stöd till dem som vill sluta, och inte minst genom att vi är många som tar ställning mot alkohol genom att helt avstå. Det är det enda realistiska sättet att göra ordningsvakterna arbetslösa.

Det finns en stor orimlighet i att så pass stor andel av samhällets (inte bara offentliga sektorn) kostnader för ordningsvakter beror på alkoholen. Lösningen ligger i att vi tillsammans verkar för en minskad alkoholkonsumtion så att konsekvenserna av överkonsumtion kan minska.

/Oskar Jalkevik

Evas story

Doktor Kosmos är ett vänsterband med mycket politiska texter. Jag gillar en del, men avskyr de grövre texterna med titlar så som ”Borgarsvin”. Låten Alkoholen är en del av albumet Evas story. Den beskriver ett problematiskt perspektiv på alkoholen och hur resan från normalbruk via riskbruk till missbruk kan se ut.

Klicka här för att lyssna på låten innan du läser vidare: http://www.youtube.com/watch?v=cNZvMI2WY8Y

Möjligen kan exemplet framstå som överdrivet och förenklat. Förstås händer det massor av annat under en sådan resa, men det skulle bli en väldigt lång låt om man tar med allt. Nedan finns låttexten i spalten till vänster och mina texttolkningar i spalten till höger.

”Ja, det blev ju mer och mer, som jag minns det.
Speciellt efter att hon hade blivit hotad va”
Vi får först höra något som ska liknas vid en före detta missbrukare som tänker tillbaka på sitt liv.
Intro
Eva dricker och förnimmer lycka.
Eva drar ett roligt skämt om en pudel.
Eva drar ett roligt skämt om en Schäfer.
Men se’n drar hon ett tråkigt skämt om en Jack Russel.
Eva är glad och skojar. Evas omgivning ser alkoholen som positiv för Eva. Att ett skämt om Jack Russel går över styr utgör inget problem nu men visar att Eva inte riktigt har kontroll på läget.
Refräng:
Alkoholen kommer, kommer. Alkoholen kommer nu.
Alkoholen kommer, kommer. Alkoholen kommer nu.
Eva kallar en tjej för lill-mesen.
Eva kallar en kille för fitt-läpp.
Eva nuffar med en äcklig gubbe.
Och se’n sparkar hon ner en gullig hund.
Eva blir lite kaxigare på fyllan. Hon hamnar i en sexuellt obekväm situation och hon blir lite våldsam. I detta skede ser säkert många i Evas omgivning att det börjar bli problematiskt.
Refräng:
Alkoholen kommer, kommer. Alkoholen kommer nu.
Alkoholen kommer, kommer. Alkoholen kommer nu.
Eva får nya vänner som inte använder schampoo,
Eva börjar prata för högt på offentliga platser.
Eva lyfter benen extra högt vid promenader,
Evas föräldrar börjar tycka hon är dryg.
Vännerna utan schampoo är dem som lever på gatan. Där Eva nu också befinner sig. Hon får en försämrad relation till sin familj.
Eva skiter i att gå och rösta.
Eva får ett religöst behov.
Eva dör! Eva dör! Eva dör! Eva dör!
Eva är nu så inne i sitt missbruk och trassliga liv att detta med samhällsengagmang inte längre är intressant. Det handlar om mer än att rösta vart fjärde år. Till slut dör Eva en för tidig död.
Refräng
Alkoholen Alkoholen Alkoholen Alkoholen
Alkoholen Alkoholen Alkoholen Alkoholen
Alkoholen Alkoholen Alkoholen kommer nu!

Hur ska vi veta vem som blir ”Eva” och inte? Det vet vi inte. Och därför vill jag åter igen i den här bloggen trycka på vikten av att alkoholpolitiken behöver rikta sig mot hela befolkningsgruppen. Den Eva som i första versen har en positiv relation till alkoholen har senare en väldigt problematisk relation. Det ger konsekvenser för henne själv, hennes familj och för samhället i stort. Att hon dör ger även ett stort inkomstbortfall för samhället. Vi vet inte innan vem som ska bli ”Eva” och inte.

/Oskar Jalkevik

Tills vi har hittat alkoholistgenen

”Det är okej med alkohol så länge man dricker det med måtta och inte missbrukar” är ett klassiskt argument. Jag håller med. För de allra flesta alkoholkonsumenter är inte alkohol något problem, för vissa är det ett problem någon gång ibland och för en förhållandevis liten grupp är det ett problem ofta eller alltid.

Tänk om vi kunde hitta den sistnämnda gruppen på ett tidigt stadium. Genforskningen i världen går ständigt framåt och mänskligheten blir bättre och bättre på att läsa DNA-strängar. Det finns forskare som hittat gener som tycks påverka risken för att utveckla missbruk (avser då inte bara alkoholmissbruk) men någon absolut alkoholistgen har ännu inte hittats. Kanske finns det inte ens en sådan gen? Det kanske är andra faktorer som spelar in?

Hur ska vi då veta vem som blir brukare och vem som blir missbrukare? Idag kan vi inte veta det. Kanske kan lärare redan på mellanstadiet ha på känn vilka elever som tycks vara på glid och har en ökad risk att utveckla ett missbruk? När man redan är på god väg så brukar människor i ens omgivning upptäcka problemet innan man själv upptäcker det. Men då är det ofta för sent att helt förebygga. Insatsen blir då istället att hjälpa ur ett missbruk. Vi vet att den som har missbruk i släkten har en större risk att själv utveckla missbruk. Vissa säger sociala arvet, vissa säger genetiska arvet. Oavsett vilket, så finns ett sådant samband.

Men vi kan inte veta i förväg vem som kommer bli missbrukare och inte. Tills dess behöver vi ha en politik som verkar för minskad alkoholkonsumtion i hela befolkningen för att på så sätt minska antalet personer som utvecklar ett missbruk. På individnivå kan det kännas ologiskt. ”Varför ska jag som inte missbrukar behöva gå till Systembolaget?”. På en kollektiv nivå blir det mer logiskt. Och det är kollektivet som får ta smällen när fler människor missbrukar.

Och när/om alkoholistgenen hittas. Hur ska vi då moraliskt förhålla oss till den informationen? Fri sprit för dem utan genen och alkoholförbud för dem som har genen?

/Oskar Jalkevik

Är det inte individens eget ansvar?

Då och då får jag höra argumentet ”Är det inte individens eget ansvar?” i diskussioner om alkoholpolitik.

Argumentet är förstås förekommande i fler sammanhang än alkoholpolitik. Man kan fråga sig om det är individens ansvar huruvida en skitar ner miljön, väljer rätt skola till sina barn, klär sig så en inte blir våldtagen. Och så vidare. Nej, detta är inte samma sak, jag vet. Men frågan om individens egna ansvar finns på många politikområden.

Jag tänker såhär: Individen har ett stort eget ansvar. I Sverige är det upp till alla vuxna individer att själva avgöra om de vill dricka alkohol eller inte. Endast vid extremt hög alkoholkonsumtion griper samhället in och bokstavligen stoppar alkoholkonsumtionen. Lagen om missbruksvård. Samhället försöker dock påverka människor till att välja att dricka mindre (alla fall inte mer) genom exempelvis alkoholskatt och förbud mot alkoholreklam. Men individen väljer.

Det jag tycker är relevant i detta sammanhang är vem som får ta konsekvenserna av handlandet. De individer som har problem med sin alkoholkonsumtion drabbas ju förstås av detta personligen. Det kan vara allt från att man skadar kroppen till förlust av sociala relationer, arbete och bostad. Men det är inte bara individen själv som förlorar på det. För det första är alltid familjen förlorare runt en missbrukare. Barn, föräldrar, partner. Jag har tyvärr hört allt för många historier om hur anhöriga till missbrukare fått sina liv kraftigt försämrade, utan att själva ha valt det. Även arbetsgivaren tenderar att drabbas. De stora ekonomiska skadorna av alkoholen är inte sjukvård och trasiga busskurer, de stora skadorna är det som kallas för produktionsbortfall. Det handlar om allt från att någon sjukskriver sig dagen efter fyllefesten till att yrkeslivet kraftigt förkortas på grund av alkoholskador. #arbetslinjen

Men det är inte bara familjen, vännerna och arbetsgivaren som drabbas. Hela samhället drabbas, inte minst ekonomiskt. Att människor kommer längre från arbetsmarknaden på grund av alkoholen är väldigt kostsamt. Men även trygghetsperspektivet. Den som blir hotad eller slagen av en alkoholpåverkad människa blir oskyldigt drabbad. Samma sak den som uppträder obehagligt under berusning på offentlig plats. Alkoholen på idrottsarenorna gör idrottsanläggningar mindre trevliga för exempelvis barnfamiljer. Det drabbar tredje person på så många sätt.

Visst går det att hävda individens ansvar. Men det är långt fler än den egna individen som får stå för konsekvenserna.

/Oskar Jalkevik

En 22 årig missbrukare började prata med mig på stan

Igår fick jag en present i form av en gammal jacka från UNF med texten ”Kamp mot droger”. Jackan passade perfekt i det rådande vädret då jag faktiskt samma dag hade tänkt att jag saknar en lagom tjock vårjacka. Jag hann inte bära den mer än cirka 50 meter innan en kille kommer fram till mig utanför Klara södra kyrka i Stockholm och ville prata. Jag var först osäker ifall vi kände varandra, men han berättade att han bara hade sett texten på min jacka och ville prata om sitt eget drickande.

Han berättade att han är 22 år gammal och dricker för mycket alkohol. När han börjar dricka så har han svårt att sluta. Han undrade om jag kunde hjälpa honom. Han var förvånad över att en helnykterist mötte honom med respekt och inte såg ner på honom. Vi diskuterade en stund och han berättade om en möjlig lösning. Han menade att det för honom är bättre med cannabis istället för alkohol. Jag tillhör ju dem som tycker att vi bör undvika båda dessa droger. När han frågade mig vilken av dessa jag tycker är bäst så avstod jag från att svara. Vi insåg båda att vi skulle undvika diskussionen om för eller emot cannabislegalisering och vi återgick till att diskutera hans drogvanor.

Den här killen tycktes missbruka både alkohol och cannabis. Det är förstås lätt för mig, som inte har prövat någon av dessa, att säga, men jag tror verkligen att det bästa för en person i hans situation är att lägga av med båda drogerna. Han tyckte att den rimligaste lösningen just nu var att försöka få hjälp att lägga av med alkoholen och istället hålla sig till den enligt honom mindre farliga drogen cannabis. Det är möjligt att han totalt sett tar mindre skada av cannabis än av alkohol i den situation han är just nu, men för mig är det ologiskt varför han inte vill lägga av med båda? Alla droger är farliga, om än på lite olika sätt. Han kanske vill sluta med båda, men inte tror sig klara av det. Jag gav tips på olika vägar han kan få hjälp av lägga av, inte för att jag har prövat själv, men jag har hört andra berätta om hur dom har gjort.

Han är inte barn till missbrukare men väl barnbarn till missbrukare. Hans ökade risk för att utveckla ett missbruk har alltså varit känd i princip sedan han föddes. Jag har förstås ingen aning vad människor runt honom har gjort, men jag tänker förstås på alla lärare, idrottstränare, föräldrarnas bekanta och så vidare, som han har mött under sin uppväxt. Kunde dom ha gjort något? Eller var det hans lott i livet att i 22 års ålder bli en missbrukare som går runt på stan och är osäker på hur han ska komma vidare? Om någon av de tidigare uppräknade vuxna hade lyckats hjälpa honom på ett tidigt stadium så hade det förstås haft massor av fördelar.

Han avslutade med att tacka så hjärtligt för samtalet. Jag hoppas att det går bra för honom! Modigt av honom att gå fram till mig och börja prata. Det var ett väldigt lärorikt samtal för mig.

/Oskar Jalkevik