Alkoholpolitik är viktigare än narkotikapolitik

Uppdatering: Jag har i efterhand insett att inlägget kan tolkas på ett olyckligt och icke avsett sätt och vill därför klargöra några saker. Det som inte framkommer tillräckligt tydligt är att inlägget är skrivet ur ett IOGT-NTO-perspektiv (eftersom frågan diskuteras inom IOGT-NTO och jag är aktiv där). IOGT-NTO arbetar med såväl alkohol som narkotika och måste ibland göra prioriteringar av resurser, vilket jag funderar lite kring. Jag tycker naturligtvis inte att någon ska sluta arbeta med en viss fråga för att det finns ”viktigare frågor”. Alla frågor är viktiga. Ett argument som först fanns med i texten nedan, men som jag sedan redigerade bort var just att en anledning för IOGT-NTO eller den här bloggen att fokusera extra på alkoholpolitik är just att det finns många krafter som står bakom en restriktiv narkotikapolitik, men jag upplever att färre driver en radikal alkoholpolitik. 

På ett årsmöte nära mig diskuterades i helgen frågan om alkoholpolitik är viktigare än narkotikapolitik eller om båda är lika viktiga. Självklart kan man säga att båda är viktiga, men i slutändan kommer vi dock bli tvungna att göra prioriteringar. Vi har tyvärr inte obegränsat med tid och resurser. Det går naturligtvis att lägga lika mycket tid och resurser på alkoholpolitik som på narkotikapolitik, men jag tänker argumentera för att det finns goda skäl att fokusera på alkoholpolitik.

1. Alkohol skapar större problem för samhället

Alkohol är vår legala drog som används av ungefär 90% av befolkningen. Denna stora utbredning innebär att problemen med alkohol, på en samhällsnivå, är mycket större än de problem narkotika skapar. Det är fler som dör, skadas och far illa av alkohol än av andra droger.

2. Alkoholpolitik är narkotikapreventivt

Det finns en mängd studier som visar på samband mellan alkoholkonsumtion och narkotikakonsumtion. Hög alkoholkonsumtion är en riskfaktor för att även börja använda narkotika. Om vi minskar alkoholkonsumtionen, eller minskar antalet högkonsumenter av alkohol, kommer det alltså troligen ha positiv effekt på missbruket av narkotika.

3. Motståndaren är välorganiserad

Alkoholindustrin har stora ekonomiska resurser och använder en hel del till just lobbying för liberalisering av alkoholpolitiken. De för fram sina åsikter om mindre restriktiv alkoholpolitik i alla tänkbara forum. De betalar forskare för forskningsrapporter, de driver projekt för att skapa good-will, de tar fram skolmaterial om alkohol och så vidare. För att möta detta krävs det att vi är många som argumenterar emot och många som avslöjar industrins arbetsmetoder och deras verkliga målsättningen, nämligen att sälja mer alkohol. Visst finns en lobby för narkotika, men eftersom narkotika är förbjudet har den inte samma resurser och kan inte agera öppet för sin sak.

4. Hoten mot en restriktiv alkoholpolitik är överhängande

Denna punkt hänger naturligtvis delvis ihop med föregående, men handlar också om det politiska och folkliga stödet för restriktiv politik. Stödet för en restriktiv narkotikapolitik är starkt både i befolkningen och bland de politiska partierna, även om det naturligtvis finns en del oroande tendenser. När det gäller alkoholpolitik är läget mer svajigt. Det finns en större grupp som inte ser vinsterna med en fortsatt restriktiv alkoholpolitik. Det finns politiska förslag som monterar när den restriktiva politiken. Vi måste förklara de alkoholpolitiska sambanden och varför politiken ska bygga på monopol, höga åldersgränser, höga skatter och alkoholhantering utan vinstintressen.

/Niklas Christerson